När jag ibland pratar med "nya" personer via nätet så frågar alla "vad har du för intressen, vad gör du på fritiden". Har börjat finslipa lite på det svaret, och ska nog nästa gång svara -Jag har livet som intresse, det jag gör på fritiden förgyller min vardag och mitt liv. Vad tror ni om det?
Många har valt bort livet, många anser att "det är nog bäst så", men hur vet dem att det var bäst så? När dem inte får uppleva det som sker efteråt? Tiden efteråt innebär en hel del tandgnisslan, dåligt samvete, skuldkänslor, tårar och en fantastiskt mycket ältande för att försöka förstå sig på den som ansåg det var bäst att inte finnas. Men någonstans förstår jag deras tanke och av någon anledning kan jag även acceptera deras val, Valet att avstå att bli morfar, pappa eller en framgångsrik företagare. Det som dock verkligen är svårt att acceptera att man bara har sina minnen kvar. Fysiska grejor kommer ju så sakteliga tyna bort och försvinna med. Den dagen jag inte minns mer, vill jag inte heller vara med längre...
Utrymme måste ges för alla olika individers sätt att hantera sorg på. En del skrattar konstigt och förstår inte riktigt, en del skriker ut sin ilska, och en del som eran undertecknad drar sig tillbaka och funderar en stund. Men viktigt är att utrymme kan ges så man inte missuppfattar den andres sätt att reagera på. För precis så många personer det finns på jorden precis så många olika sätt finns det att reagera på.
De var bara en tanke...
Ms Evs
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
2 comments:
Skickar en kasse med kramar så här i efterhand. Sköt om dig.
Jag tycker att ditt svar på vad du har för intressen osv var mitt i prick! =)
Sen att en del väljer att försvinna och en del stannar kvar, valet är ju deras men det påverkar onekligen omgivningen en hel del, speciellt om det finns barn med i bilden!
Kramar
Post a Comment