Läste igenom gamla bloggar här om dagen, läste om hur deppig jag var under en väldigt lång period. Märkligt hur det nu känns som om att det aldrig har hänt. Nu leker ju livet som aldrig förr. När jag ser tillbaka på den tiden så funderar jag på varför jag inte sökte hjälp i tid. Det var/är så otroligt många saker som skulle behöva bearbetas duktigt. Att dra en fin luskam genom alla funderingar och känslor som har uppstått dem senaste 14 åren. Jag sökte hjälp några veckor innan Max kom in i mitt liv, 2-3 månader efter så hörde vårdcentralen av sig, men då var man ju så upp över öronen nyförälskad och tyckte inte då man behövde någon hjälp. Många har skrivit i kommentarerna i min blogg och försökt stötta och det värmer otroligt mycket.
Men att behöva någon proffesionell att prata med tror jag att jag måste göra (igen) Har en underbar kurator i Eskilstuna, men henne får jag inte prata med längre då jag inte bor där. Jag är inte deprimerad alls, jag älskar Max och jag älskar vårat liv tillsammans. Däremot så kanske en kurator eller psykolog kan svara på hur det kommer sig man glider allt längre från sina föräldrar. Är det jag som gör fel är det därför dem inte hör av sig? Behöver även någon som förstår sig på hur det är att leva med en ständig sorg och saknad efter personer som rykts i från mig i förtid och kanske bringa förståelse i varför det blev som det blev.

Fick ett sms här om dagen som rörde mig nästan till tårar. Lova den sötaste lilla tösabiten skickade att hon saknade mig och ville att jag skulle komma och hälsa på. Och det ska jag bestämt försöka göra, får se vad storebror och svägerska har att säga om det.

Som många gånger förrut i min blogg så har jag hävdat att årets julklapp inte är prylar och sånt bjäfs, utan att man faktiskt talar om för dem man tycker om att man just tycker om dem riktigt mycket. Livet är skört...glöm aldrig det

God jul och gott nytt år alla goaste människor

Kram Evs