Rådvill...

är det oerhört frustrerande att vara har jag märkt.

Vill så mycket, har massvis med ideér på saker jag vill göra, platser jag vill åka till, personer jag vill möta etc. Men på något vis så sätts det alltid käppar i hjulet och man kommer inte speciellt längre fram än man jobbar, äter och sover... När ska man hinna mer eller för den delen orka med att göra allt man vill och önskar. Och ett väldigt välbekant (för alla tror jag) är ju penga frågan.

Tror till och med jag börjar utveckla någon form av folkskygghet. Inte i min vildaste fantasi trodde jag svenska folket kunde vara så snikna och jäkliga. Jag är en enkel kassörska på en typ vanlig affär. Jag kan omöjligen kunna alla svaren på alla problem som div kunder kan tänkas ha. Men någonstans så förväntas detta av oss? Jag börjar tappa förtroendet för det svenska folket och dess släkte, är det så överallt tro? Har nog upptäckt det inte är så roligt att bli utskälld och idiotförklarad varje dag. För jag trodde detta jobbet handlade om att ge kunden det bästa alternativet just för dem. Precis det som jag strävar efter oftast. Och visst någon gång ibland får man ett leende och ett tack för hjälpen men det är attans inte ofta.

Skulle aldrig någonsin tänka mig att behandla butikspersonal som många kunder gör. Tror även att om jag aldrig själv hade arbetat inom service så hade jag nog inte heller behandlat butikspersonal på det viset som vi blir behandlade ofta.
Många kunder är rent skrattretande och andra kan verkligen förstöra hela ens tillvaro för en vecka framåt. Märkligt sånt... Eller vad säger ni? Ni som läser? Tänker ni på hur ni behandlar era medmänniskor i serviceyrkena?

Over and out, Ms E