Den underbara känslan...

...när jag kliver i mina ridbyxor och beger mig till stallet är obeskrivlig. När jag kommer dit så fullkomligt går man in i väggen av den härliga doften av stall och häst, det är nästan som att dofta på en bebis huvud man blir lika kär i den doften, i alla fall jag. Hästen för dagen heter Veronice, och alla hittills har nästan bara klagat på henne att hon är slö och elak, vilket jag finner udda då hon var både kelig och sprallig och lydde varenda komando hon fick på en gång. Idag galoppträning jösses vilken underbar känsla, har väntat på det här ögonblicket i 10 år. Ska försöka annonsera om någon ev skulle vilja ha mig som medryttare någon gång i veckan, jag tror att jag skulle få mer utveckling snabbare på det viset.

Power är min favorit, tänk dig en kloss på flera hundra kilo och gigantisk stor, högre än mig själv vara lika kelen som min lilla katt hemma? Kunde han så skulle han krypa upp i knäet på mig och kunde jag så skulle han få det med. Efter varje pass så ska det kelas, man hinner inte med och borsta och fixa och dona för han måste kelas och klias och pratas med en lång stund innan han låter en borsta och kratsa hovarna, men det är ju så underbart så mig gör det absolut ingenting. Ska nog ta och skaffa mig en Power sedan när jag bor på landet och kan ha häst hemma.

Röda korset börjar ligga mig varmt om hjärtat, mer och mer för varje möte och för varje uppdrag jag går på. Tror att det ev är ett ämne jag kan verkligen brinna för. (ang förra inlägget)
Tanken att utan lön och utan eftertanke bara kasta sig in i en hel del skarpa lägen för att rädda vem som helst, någon du inte ens känner. Jag tror det krävs en viss typ av människor för det uppdraget, om jag är en just sådan människa återstår och se, även om jag blir färdig "första hjälpare" så har jag ju aldrig varit med om skarpt läge innan så det märker jag väl, om det någonsin kommer att hända. Peppar peppar för att det inte gör det.

Jag kan rädda ditt liv, kan du rädda mitt?

Kram MsE