Bu...

... skrämde jag er nu?

Dem här dagarna har samtliga av mina tankeknölar gått på högvarv (ja jag vet att när man är sjuk så ska man vila) inte bara på tanken att jag ska sätta i gång med ännu ett flyttstök utan mer på varför jag är ensam?

Tanken som har slagit mig nu några gånger är den att jag kanske skrämmer bort er män som ev skulle vara en smula intresserade? Jag törs nog säga att jag inte är speciellt kräsen när det kommer till utseende eller karriärval osv osv, utan jag vill nog säga att jag kan se människan bakom allt det. Eller åtminsånde så vill jag kunna det.
Tillbaka till den delen jag tror skrämmer bort en del män ur mitt liv. Rätta mig gärna om jag har fel, för tro mig jag önskar jag har fel.

Min teori är att jag kanske är en smula för självständig, eller ja att vara det är ju bara positiv men att jag använder mig utav min självständighet väldigt mycket i ett förhållande så att killens "ta-hand-om"-gen blir helt tillknycklad och oönskad. Flera gånger har jag fått höra just den här frasen "men jag vill bara ta hand om dig" Och döm om deras förvåning när jag säger att det behövs inte, jag har tagit hand om mig själv så länge jag kan minnas i stort sett, i alla fall säger min mor att så är fallet.

Självklart ser man ju efter varandra och tar hand om varandra i ett förhållande, men det är en fin balans att få den omtanken och att sedan bli beroende. För det är jag rädd för, rädslan att bli beroende av något/någon så att en dag jag inte kan ta hand om mig själv.

E jag helt ute på fel spår eller kan jag ha rätt? Om så är fallet så "dont be afraid, it's just me, little little me, A never ending story!"

Ms E